Nanana

Var en rubrik på ett gammal inlägg här. Det var ungefär då mina smurtiga tankar bildades. Vet inte hur jag lyckades komma på dom men det började nog med att jag i grund och botten bestämde att jag ska vara snäll med mig själv. Jag får inte slå på mig själv, oavsett om det handlar om vad jag äter (eller inte äter) eller vad som helst. Resten av omvärlden är rätt bra på att slå på oss kvinnor t.ex. (Ät det här, ät inte det där. Gå ner i vikt, gå upp i vikt på rätt ställen, raka bort håret på vissa delar av din kropp annars är du äcklig, sov inte för lite då får du påsar under ögonen och blir ful, jobba hårt men ta ändå hand om dina barn, liiite mer än pappan till barnen gör etc etc) Slå på mig, gör det, men jag tänker inte göra det något mer. 1. Inte slå på sig själv. Ajabaja. Jag insåg att mitt liv till stor del består av de val jag kan göra. Jag kan inte påverka allt, men vad jag äter och hur jag tar hand om mig kan jag påverka. Om jag äter en påse chips på kvällen och sen mår dåligt över det för att det är sjukt ohälsosamt så är det mitt val. Om jag röker cigaretter på fester och sen mår skit så har jag valt det alldeles själv, jahaa då. 2. Inse att det är du som väljer hur du behandlar dig själv. Sen tänkte jag som så, att om jag istället väljer att tillåta saker i mitt sinne (detta gäller överlag, mina tankar är inte farliga) då blir det liksom inget att hetsa upp sig över. När det gäller just mat och träning så är ju kontentan att jag njuter när jag äter för att jag har valt att äta just det jag äter. Med träning är det detsamma. Tillåt skitdåliga träningspass så kommer också de bra. 3. Sätt inte upp massa förbud. Njut och tillåt det du har valt istället. Sen insåg jag att jag varit rätt bitter de senaste 10 åren över att jag aldrig lyckas bli den jag vill bli. Jag kollade mig i spegeln och såg en vekling med smärta i kroppen dygnet runt. Och så insåg jag, jag är fan inte död. Jag lever och kan, lika väl som någon annan åstadkomma precis det jag vill. Personligen vill jag vara utan smärta och värk i den mån det går och det är just det som jag kämpar på med. 4. Den du vill bli, kan du bli. Men det ska vara baserat på snällhet mot dig själv, inte aggressioner (a la jag är så ful och fet så nu jäävlar ska jag gå ner. För då måste du tillbaka till punkt 1) Eftersom att jag har kidsen så är min hjärna aldrig riktigt min. Jag behöver ge min hjärna uppmärksamhet med jämna mellanrum, annars mår jag inte bra. Jag kan välja att spendera tid med mig själv på vilket jäkla sätt som helst. På ett café med en kaka i handen, på ett gym, i en bastu eller ute på en skön promenad. Bara jag gör det. 5. Make it happend. Och vad gäller den fysiska biten med en lättare mer nyttig kropp utan onödig smärta blev det också klart för mig att lite är bättre än inget alls. Om något ska vara hela mitt liv så är det väl fasen ingen brådska. Klart att det är kul när man upplever resultat fort men den tanken finns inte hos mig längre. Åtminstone försöker jag att tänka ur ett längre perspektiv när tanken väl kommer. Nej, det är inte för beach 2012 som jag tar hand om mig själv. Det är för mig själv som jag tar hand om mig själv. Så hellre en kort promenad när som helst än ingen alls. 6. Lite är bättre än inget alls sen applicerar du punkt 1 och punkt 2 t.ex innan du påbörjar något sådant elände mot dig själv. Jag har nästan osannolikt många gånger fått höra att min kropp är skit. Av olika läkare och sjukgymnaster. De har på fullaste allvar skrattat åt min kropps svaghet. PÅ RIKTIGT. Och många säger samma sak. Och de alla lämnar mig med en känsla av hopplöshet. Ok, om jag inte får böja mina knän för att de gör ont då ryker den här träningsformen, och den där osv. Om jag inte ska stretcha för att jag är överrörlig/har god rörlighet (om man är en lite mer positiv sjukgymnast kan man säga så istället, har jag förstått) då måste jag ju sluta dansa med dansen. Om jag får låsningar i bäckenet när jag ligger platt på rygg då är det svårt med t.ex bodypump (kan Kajsa intyga som fick hjälpa mig upp från brädan en gång) eller Emil som otaliga gånger fått hjälpa mig att komma upp från golvet när jag lekt med barnen t.ex. "Nej, löpning är inte bra när man har en sådan rygg som du har" nämligen rakt och platt övre del och en svank. Och nu senast fick jag höra att jag inte ska hålla på med maskiner på gymmet för att, ja jag minns inte ens varför. Och då mina vänner måste man tillslut börja lyssna inåt. För alla idioter som säger åt mig vad jag ska göra eller inte göra har liksom missat att följa upp. Därav idiotin :-) Nu har jag lärt mig att säga till att jag inte är intresserad av kortsiktiga domar utan jag vill ha långsiktig hjälp, annars slutar jag lyssna. 7. Hör efter vad din egen kropp säger och hitta alternativ. Om inte en maskin på gymmet funkar kanske en annan känns bättre. Om inte löpning funkar just nu så kanske det funkar en annan gång när kroppen blivit starkare. Innerst inne sitter man på svaren. Kanske att man är för lat/trött/självdestruktiv för att lyssna? Ska den här nanana-bloggen bli något att hänga i granen tro? Jag vet inte vad ni tycker, men jag behöver den.