Tekla
En förlossningsberättelse
Tisdagkväll sitter jag och Emil uppe och fixar med vår fototavla. Den visar bilder över sommaren 2010 och ska hänga i vår hall. Klockan 12 på natten är vi äntligen färdiga. Jag tar en bild på magen och sen går vi och lägger oss.
(Klockan 23.51)
När tisdagen övergått till onsdag (och beräknad dag att föda är här) och klockan slår 02.00 kliver jag min vana trogen upp och kissar. När jag lägger mig igen känner jag hur barnet är aktivt i magen och även någon typ av mild sammandragning. Jag hinner tänka att det kanske är dags, tills jag inser att jag haft den tanken många gånger de senaste veckorna. Alltså slappnar jag bara av för att somna om. Men plötsligt "smäller" det till nedåt. Som en propp som släpper, eller en bubbla som spricker, kanske är en bättre beskrivning. Känner hur vatten börjar rinna ut och jag studsar upp ur sängen och ställer mig bredvid. En rätt stor mängd vatten rinner ut och jag inbillar mig hur barnet trycks nedåt nu. Jag undrar hur bäbisen mår. Jag tänker att jag kanske borde ligga ner så hon inte bryter nacken. Men mitt sunda förnuft håller mig stående i vattenpölen och jag säger: -Emil.. Emil.. EMIL.. varpå han yrvaket kikar upp. -Vattnet har gått!
Jag ringer min mamma som är beredd sedan ett par veckor tillbaka. Hon ska komma på direkten. Vi ringer och pratar med förlossningen och får veta att vi ska försöka lägga oss ner och samla kraft. Kvinnan i andra änden säger också att om inget hänt innan morgonen så ska vi åka in till halv åtta. Annars åker vi in så fort jag känner att det börjar vara dags eller om jag bara känner för det. Snäll och omtänksam person i telefonen. Skönt.
Ok. Eftersom att jag läker vatten konstant så är det lite svårt att ligga, får tipset att använda dubbla barnblöjor. Fungerar perfekt och vi lägger oss i vår extrasäng. Vår vanliga säng renbäddas och lämnas över till en trött men förväntansfull mamma och mormor.
Sammandragningarna är igång redan klockan 03.00. Cirka åtta minuter mellan värkarna som börjar intensifieras i smärtnivå. Klockan halv fem konstaterar jag att jag vill åka vid halv sex. Hungrig som en varg kliver vi upp och äter två mackor mellan osköna värkar. Sen åkte vi in.
06.20 skrivs vi in. Vi kommer först till undersökningsrummet. Vi befinner oss på en tillfällig förlossningsavdelning. Barn 3s föredetta lokaler. Mellan 1 september och mitten av december renoveras ordinarie förlossningen och alla barn som föds under dessa månader blir historiska på så vis ;-) CTG kurvan kollas och jag sitter med värkarbete i en stol. Cirka 4 minuter mellan värkarna. Dagpersonalen som har kommit hälsar oss välkomna och säger att det nog blir barn idag. Jag börjar gråta av lättnad. De ser i mina papper att min förra förlossning var något utdragen och säger att de ser till att barnet kommer idag (med andra ord, de hjälper mig med värkstimulerande om det skulle behövas). Snällt tänker jag, men det vill jag inte trots allt. Inget manipulerande med detta förlopp, tack. De kollar hur "öppen" jag är och 3 centimeter verkar vara läget.
(Glad och omtumlad tjockis, klockan 06.38)
Strax efter 7 har vi ett stort förlossningsrum. Där finns sängen (som mitt barn snart ska födas på!), en fåtölj, en saccosäck och ett lugn. Vi installerar oss och jag intar halvsittande läge i den sköna fåtöljen. Där jobbar jag mig igenom värk efter värk. Strax efter 9 kommer personalen in och ska kika hur "öppen" jag är. 4 centimeter. Det går sakta men säkert framåt. Jag tänker att bäbisen kanske är ute vid middagstid.
Jag ligger i sängen från klockan 9. Det var superskönt med en saccosäck mellan knäna. I mitt huvud snurrade frågan om jag skulle be att få epidural. Försökte få svar på frågan om det kan stanna upp krystvärkar och en hurtig Maggan började istället ge mig tips på hur jag och Emil kunde arbeta under värkarna. Fick också höra hur duktig liten gumma jag var. Precis vad jag ville. Inte. Hur som helst, en barnmorska kom in och jag fick prata med henne. Bestämde mig för att ta epidural.
När den skulle sättas hade jag värkar hela tiden. En till två minuter mellan dem. Insåg någonstans att jag förmodligen skulle föda barn väldigt snart och att epiduralen också skulle vara onödig. Jag frågade barnmorskan (som inte var färdig barnmorska) om hur öppen jag nu kunde tänkas vara. Fick svaret att det kunde vara hur mycket eller lite som helst. Ok. Inget att gå på där insåg jag, vi kör på med epiduralen då.
Narkosläkaren hade problem att bedöva mig och jag hade så tätt mellan värkarna. Detta var den absolut värsta delen av Teklas födelse. Dels att sitta upp och kuta rygg. Dels att inte ha kontroll över värkarbetet. Jag tog till lustgasen och den fungerar ju till viss del. Men det är skönare att få kontrollera sina egna värkar med hjälp av andning istället för en lustgas som kräver att man djupandas och kickar in lite försent varje gång. När läkaren äntligen satt nålen i ryggen och jag fick lägga mig ner undrade den "riktiga" barnmorskan om de kollat hur öppen jag var. Nej, var svaret varpå hon visade ett visst missnöje med det. Hon anade nog detsamma som jag, att jag eg. inte skulle behövt ha epiduralen...för att den inte skulle hinna göra någon verkan. De kollade hur öppen jag var och resultatet var 7 cm. Klockan var då 10.45. Epiduralen kopplades in.
Klockan 11. Alltså 15 minuter efter öppningskoll hade jag så kraftiga krystvärkar att jag inte kunde hålla emot. Det var endast en personal i rummet som höll på att städa undan lite lugnt medan den andra hade gått för att skriva rapportering om att epiduralen satts. Det kändes som att ingen fattade vad som höll på att hända så jag ropade: -hon kommer NU! hon koooommer NUUU! Jag såg till att lägga mig på sidan, vänster sida. Precis som när Tea föddes. Det kändes tryggt. Barnmorskan säger, med stressad röst, att Emil ska ringa på klockan. Sen minns jag inte så vansinnigt mycket för plötsligt var hela utkrystningen igång! Jag fick hålla emot vissa värkar medan jag fick ta i från tårna under vissa. En taskig känsla var när jag kände att huvudet börjat komma ut för att bara sjunka in igen efter värken. Fan, minns jag att jag tänkte =) Men redan värken efter var hon på väg ut igen. En annan taskig känsla var när huvudet kommit ut och jag trodde att det skulle vara klart, helt plötsligt kändes brett och tajt igen... ja just det, axlarna =) Men det gick så fort allting och plötsligt hör jag hur det vrålar i rummet och något av det vackraste jag sett uppenbarades ovanför mig. De lade henne på mitt bröst och både jag och Emil började gråta av lättnad och glädje. 13 minuter tog utkrystningen.
Tekla Elli Linnea
Datum: 100929
Klockslag: 11.13
Vikt: 3910 g
Längd: 50 cm
Huvudomfång: 35 cm
Tisdagkväll sitter jag och Emil uppe och fixar med vår fototavla. Den visar bilder över sommaren 2010 och ska hänga i vår hall. Klockan 12 på natten är vi äntligen färdiga. Jag tar en bild på magen och sen går vi och lägger oss.
(Klockan 23.51)
När tisdagen övergått till onsdag (och beräknad dag att föda är här) och klockan slår 02.00 kliver jag min vana trogen upp och kissar. När jag lägger mig igen känner jag hur barnet är aktivt i magen och även någon typ av mild sammandragning. Jag hinner tänka att det kanske är dags, tills jag inser att jag haft den tanken många gånger de senaste veckorna. Alltså slappnar jag bara av för att somna om. Men plötsligt "smäller" det till nedåt. Som en propp som släpper, eller en bubbla som spricker, kanske är en bättre beskrivning. Känner hur vatten börjar rinna ut och jag studsar upp ur sängen och ställer mig bredvid. En rätt stor mängd vatten rinner ut och jag inbillar mig hur barnet trycks nedåt nu. Jag undrar hur bäbisen mår. Jag tänker att jag kanske borde ligga ner så hon inte bryter nacken. Men mitt sunda förnuft håller mig stående i vattenpölen och jag säger: -Emil.. Emil.. EMIL.. varpå han yrvaket kikar upp. -Vattnet har gått!
Jag ringer min mamma som är beredd sedan ett par veckor tillbaka. Hon ska komma på direkten. Vi ringer och pratar med förlossningen och får veta att vi ska försöka lägga oss ner och samla kraft. Kvinnan i andra änden säger också att om inget hänt innan morgonen så ska vi åka in till halv åtta. Annars åker vi in så fort jag känner att det börjar vara dags eller om jag bara känner för det. Snäll och omtänksam person i telefonen. Skönt.
Ok. Eftersom att jag läker vatten konstant så är det lite svårt att ligga, får tipset att använda dubbla barnblöjor. Fungerar perfekt och vi lägger oss i vår extrasäng. Vår vanliga säng renbäddas och lämnas över till en trött men förväntansfull mamma och mormor.
Sammandragningarna är igång redan klockan 03.00. Cirka åtta minuter mellan värkarna som börjar intensifieras i smärtnivå. Klockan halv fem konstaterar jag att jag vill åka vid halv sex. Hungrig som en varg kliver vi upp och äter två mackor mellan osköna värkar. Sen åkte vi in.
06.20 skrivs vi in. Vi kommer först till undersökningsrummet. Vi befinner oss på en tillfällig förlossningsavdelning. Barn 3s föredetta lokaler. Mellan 1 september och mitten av december renoveras ordinarie förlossningen och alla barn som föds under dessa månader blir historiska på så vis ;-) CTG kurvan kollas och jag sitter med värkarbete i en stol. Cirka 4 minuter mellan värkarna. Dagpersonalen som har kommit hälsar oss välkomna och säger att det nog blir barn idag. Jag börjar gråta av lättnad. De ser i mina papper att min förra förlossning var något utdragen och säger att de ser till att barnet kommer idag (med andra ord, de hjälper mig med värkstimulerande om det skulle behövas). Snällt tänker jag, men det vill jag inte trots allt. Inget manipulerande med detta förlopp, tack. De kollar hur "öppen" jag är och 3 centimeter verkar vara läget.
(Glad och omtumlad tjockis, klockan 06.38)
Strax efter 7 har vi ett stort förlossningsrum. Där finns sängen (som mitt barn snart ska födas på!), en fåtölj, en saccosäck och ett lugn. Vi installerar oss och jag intar halvsittande läge i den sköna fåtöljen. Där jobbar jag mig igenom värk efter värk. Strax efter 9 kommer personalen in och ska kika hur "öppen" jag är. 4 centimeter. Det går sakta men säkert framåt. Jag tänker att bäbisen kanske är ute vid middagstid.
Jag ligger i sängen från klockan 9. Det var superskönt med en saccosäck mellan knäna. I mitt huvud snurrade frågan om jag skulle be att få epidural. Försökte få svar på frågan om det kan stanna upp krystvärkar och en hurtig Maggan började istället ge mig tips på hur jag och Emil kunde arbeta under värkarna. Fick också höra hur duktig liten gumma jag var. Precis vad jag ville. Inte. Hur som helst, en barnmorska kom in och jag fick prata med henne. Bestämde mig för att ta epidural.
När den skulle sättas hade jag värkar hela tiden. En till två minuter mellan dem. Insåg någonstans att jag förmodligen skulle föda barn väldigt snart och att epiduralen också skulle vara onödig. Jag frågade barnmorskan (som inte var färdig barnmorska) om hur öppen jag nu kunde tänkas vara. Fick svaret att det kunde vara hur mycket eller lite som helst. Ok. Inget att gå på där insåg jag, vi kör på med epiduralen då.
Narkosläkaren hade problem att bedöva mig och jag hade så tätt mellan värkarna. Detta var den absolut värsta delen av Teklas födelse. Dels att sitta upp och kuta rygg. Dels att inte ha kontroll över värkarbetet. Jag tog till lustgasen och den fungerar ju till viss del. Men det är skönare att få kontrollera sina egna värkar med hjälp av andning istället för en lustgas som kräver att man djupandas och kickar in lite försent varje gång. När läkaren äntligen satt nålen i ryggen och jag fick lägga mig ner undrade den "riktiga" barnmorskan om de kollat hur öppen jag var. Nej, var svaret varpå hon visade ett visst missnöje med det. Hon anade nog detsamma som jag, att jag eg. inte skulle behövt ha epiduralen...för att den inte skulle hinna göra någon verkan. De kollade hur öppen jag var och resultatet var 7 cm. Klockan var då 10.45. Epiduralen kopplades in.
Klockan 11. Alltså 15 minuter efter öppningskoll hade jag så kraftiga krystvärkar att jag inte kunde hålla emot. Det var endast en personal i rummet som höll på att städa undan lite lugnt medan den andra hade gått för att skriva rapportering om att epiduralen satts. Det kändes som att ingen fattade vad som höll på att hända så jag ropade: -hon kommer NU! hon koooommer NUUU! Jag såg till att lägga mig på sidan, vänster sida. Precis som när Tea föddes. Det kändes tryggt. Barnmorskan säger, med stressad röst, att Emil ska ringa på klockan. Sen minns jag inte så vansinnigt mycket för plötsligt var hela utkrystningen igång! Jag fick hålla emot vissa värkar medan jag fick ta i från tårna under vissa. En taskig känsla var när jag kände att huvudet börjat komma ut för att bara sjunka in igen efter värken. Fan, minns jag att jag tänkte =) Men redan värken efter var hon på väg ut igen. En annan taskig känsla var när huvudet kommit ut och jag trodde att det skulle vara klart, helt plötsligt kändes brett och tajt igen... ja just det, axlarna =) Men det gick så fort allting och plötsligt hör jag hur det vrålar i rummet och något av det vackraste jag sett uppenbarades ovanför mig. De lade henne på mitt bröst och både jag och Emil började gråta av lättnad och glädje. 13 minuter tog utkrystningen.
Tekla Elli Linnea
Datum: 100929
Klockslag: 11.13
Vikt: 3910 g
Längd: 50 cm
Huvudomfång: 35 cm
