Jag har börjat komma in i en väldigt förväntansfull fas. Jag förbereder och dolar så mycket min långsamma kropp tillåter. Jag inser att jag hoppar in i vecka 37 på torsdag. Crazy. Jag tänker förlossning och bäbis. En enorm skillnad från förra svängen är att jag kan längta förbi förlossningen. När Tea huserade i magen var jag helt fokuserad på att palla med förlossningen. När vi pratade om amning på föräldrautbildningen satt jag och halvfnös, kände att DET målet var så lååångt borta. Nu vet jag ju att en normal förlossning trots smärta är hanterbar. Till och med en 4 dygn lång förlossning var hanterbar. Summan av detta är i alla fall att jag känner mig så förväntansfull och pirrig och peppad parallellt med alla rädslor man har. Jag känner mer nu mot slutet än vad jag gjorde förra gången. Det är så spännande och läskigt och roligt och det är inte så konstigt att jag har svårt att varva ner på kvällarna.

Så här ser det till exempel ut i vårt sovrum:

Bäbiskläder på tork. Ska ner i BB-väskan.


Spjälsängen på plats...


och BB-väskan nästan färdigpackad..


Det närmar sig.

Kram!